Det innebär också att kommunerna fått problem. Dels är dagens kommunala gränsdragningar gjorda efter 1900-talets verklighet, inte dagens. Dels har kraven på nationella medborgerliga rättigheter urholkat självstyret.
Medborgarnas geografi har utvidgats, kommunernas har inte följt med. Vi flyttar oss beroende på omständigheterna, och väljer boplats inom ett större område. Vi jobbar också längre bort, så att arbetsmarknadsområdena blir allt större.
Dessutom förväntar sig medborgarna samma service oavsett var de bor, utrymmet för lokala variationer har minskat. Vi har svårt att tåla att det i en kommun inte erbjuds dagisplats till alla omedelbart, eller att den dödssjuke kan vinna några år genom att byta landsting.
Lösningen kan tyckas vara självklar. Kommunerna måste vidgas så att de faktiskt också administrerar det område som människor rör sig inom. Men alla som rört vid frågan om kommungränser vet att det är en riktig festförstörare. Att diskutera en sammanslagning mellan Sandviken och Gävle är svårare än att diskutera vargfrågan i Värmland eller Palestinafrågan i Israel.
Och här är det kör-i-vägg för den som vill rita kartan efter hur medborgarna rör sig. Här handlar det inte om rationalitet utan identitet. Och intressen.
Styrkan i att vakta den egna hembygdens gränsdragning mot ”de andra” påminner om ett annat släpankare som utvecklingen av kommunerna har att dras med, nämligen att en kommun också består av ett antal stora feta byggnader som ska vara dess symboler.
En kommun utan egna stora hus är som en gubbe utan keps. Ibland är det gamla fina hus, som kyrkor och stadshus, byggda på den tiden arkitekterna hade konstnärliga ambitioner. Ibland är det nyuppförda byggnader som är mer funktionella.
Om jag förstått det rätt är det senaste modet att bygga stora arenor och hallar som ska visa att kommunen är på hugget.
En annan klassisk kommunal angelägenhet är också simhallen. Runt om i landet finns ett stort antal sådana, byggda längre tillbaka för att kunna skrubba befolkningen ren från smuts med hjälp av rotborste, eller uppförda på sistone som upplevelseindustriella satsningar.
Det centrala har förstås varit att lära skolbarnen simma. Centralbadet teglas upp därför att annars drunknar kanske den uppväxande generationen.
Men om vi tänker på det, innebär det verkligen att kommunen måste ha en egen simhall?
I Tyresö kommun har man försökt bita huvudet av skam och upphandlat just simtid för barn och rehabilitering för behövande, och sedan överlåtit åt ett byggkonsortium att upprätta byggnaden för detta, varefter de får använda simhallen bäst de gitter.
Egentligen är det inte så konstigt. Samma princip förekommer i många sammanhang, som att ett taxiföretag får köra färdtjänst, men sedan betjänar privata kunder på marknadsmässig grund.
Eller att den som säljer möbler till kommunala skolor också gör det till friskolor. Eller vem som nu vill handla.
På ett sätt hänger detta ihop. Vi medborgare är inte intresserade av om katten är svart eller vit. Bara den fångar råttor.
Medborgarnas geografi har utvidgats, kommunernas har inte följt med. Vi flyttar oss beroende på omständigheterna, och väljer boplats inom ett större område. Vi jobbar också längre bort, så att arbetsmarknadsområdena blir allt större.
Dessutom förväntar sig medborgarna samma service oavsett var de bor, utrymmet för lokala variationer har minskat. Vi har svårt att tåla att det i en kommun inte erbjuds dagisplats till alla omedelbart, eller att den dödssjuke kan vinna några år genom att byta landsting.
”Alla som rört vid frågan om kommungränser vet att det är en riktig festförstörare"
Lösningen kan tyckas vara självklar. Kommunerna måste vidgas så att de faktiskt också administrerar det område som människor rör sig inom. Men alla som rört vid frågan om kommungränser vet att det är en riktig festförstörare. Att diskutera en sammanslagning mellan Sandviken och Gävle är svårare än att diskutera vargfrågan i Värmland eller Palestinafrågan i Israel.
Och här är det kör-i-vägg för den som vill rita kartan efter hur medborgarna rör sig. Här handlar det inte om rationalitet utan identitet. Och intressen.
Styrkan i att vakta den egna hembygdens gränsdragning mot ”de andra” påminner om ett annat släpankare som utvecklingen av kommunerna har att dras med, nämligen att en kommun också består av ett antal stora feta byggnader som ska vara dess symboler.
En kommun utan egna stora hus är som en gubbe utan keps. Ibland är det gamla fina hus, som kyrkor och stadshus, byggda på den tiden arkitekterna hade konstnärliga ambitioner. Ibland är det nyuppförda byggnader som är mer funktionella.
Om jag förstått det rätt är det senaste modet att bygga stora arenor och hallar som ska visa att kommunen är på hugget.
En annan klassisk kommunal angelägenhet är också simhallen. Runt om i landet finns ett stort antal sådana, byggda längre tillbaka för att kunna skrubba befolkningen ren från smuts med hjälp av rotborste, eller uppförda på sistone som upplevelseindustriella satsningar.
Det centrala har förstås varit att lära skolbarnen simma. Centralbadet teglas upp därför att annars drunknar kanske den uppväxande generationen.
Men om vi tänker på det, innebär det verkligen att kommunen måste ha en egen simhall?
I Tyresö kommun har man försökt bita huvudet av skam och upphandlat just simtid för barn och rehabilitering för behövande, och sedan överlåtit åt ett byggkonsortium att upprätta byggnaden för detta, varefter de får använda simhallen bäst de gitter.
Egentligen är det inte så konstigt. Samma princip förekommer i många sammanhang, som att ett taxiföretag får köra färdtjänst, men sedan betjänar privata kunder på marknadsmässig grund.
Eller att den som säljer möbler till kommunala skolor också gör det till friskolor. Eller vem som nu vill handla.
På ett sätt hänger detta ihop. Vi medborgare är inte intresserade av om katten är svart eller vit. Bara den fångar råttor.
