Upptäckten att det genom transparens och konkurrens går att öka kvaliteten och minska kostnaderna för välfärden har räckt långt i diskussionen om hur samhället ska organiseras.
Sedan kan vi alltid diskutera överklagandena och om upphandlingarna mer ser till att undvika rättshaveristiska svarta hål än att göra goda affärer.
Upphandlaren är helt enkelt en välbehövlig gnet, en räknenisse som försöker hjälpa skattebetalarna att höja välfärden.
Men det är möjligt att också titta i den andra änden av upphandlingens möjligheter. Vi kan också se upphandlaren som en general. En strategisk person som försöker påverka den långsiktiga utvecklingen. Lite mer helikopterperspektiv. Som går från administration till styrning.
Poängen kanske framträder ganska tydligt om vi ser till vad orden betyder. Gnet är fornsvenska och är eventuellt besläktat med ordet ”gnidig”. Medan ”general” är latin och betyder ”gäller alla”.
Den strategiska upphandlingen hörde jag talas om första gången någon gång i början av sjuttiotalet. Fast det fattade jag inte då.
Det var en landstingspolitiskt aktiv socialdemokrat som påpekade att det fanns större möjligheter att påverka framtiden om offentlig sektor kunde upphandla sådant som hade egenskaper framtiden behövde. Poängen var att om den offentliga sektorn körde allt i egen regi så kom olika intressen att ha större möjligheter att förhindra förändringar. Facket kunde motsätta sig förbättringar om det minskade personalen. Sjukhusavdelningar med goda kontakter bland tjänstemännen stretade emot. Och så vidare.
Den som ville utforma en framtidspolitik skulle därför ha fördel av större friheter att måttbeställa verksamheten och styra mot nya mål om en upphandlingsfunktion fanns.
Det jag speciellt minns från resonemanget var att en omställning av hela samhället i mer miljövänlig riktning skulle bli lättare. Politiken skulle kunna gå före och ge marknaden incitament att hitta nya produkter med grön inriktning.
På den tiden var det ett mycket framsynt resonemang. Det riktade sig mot alla som gnällde om att alla förändringar av offentlig sektor var förskräcklig ”nyliberalism” och därmed en styggelse.
Den strategiske inköparen är således någon som tänker ut de stora linjerna och funderar över hur dessa kan förverkligas. Inköp blir därmed inte bara något som handlar om bästa pris, utan också de långsiktiga konsekvenserna.
Jag har tidigare i några krönikor påpekat att det här med upphandling egentligen är något som hela svenska folket ägnar sig åt. Som när vi handlar på Blocket eller köper resor via nätet. Det finns massor av möjligheter till prisjämförelser i dag. Som folk utnyttjar i vardagslivet.
Därmed, har jag sagt, är också argumentationen för upphandling möjlig att göra mycket vardaglig. Vi är alla gnetar.
Egentligen gäller vardagsliknelsen också den strategiska upphandlingen. Vi är både ekonomiserande gnetar och strategiska generaler.
Vi flyttar för att komma närmare jobbet eller så att kidsen får bättre skola. Vi gör investeringar i klimatsmarta huslösningar. Köper dyrare prylar när vi tror att de håller längre. Eller väljer en bil som är lite dyrare i inköp, men billigare i drift. Vi tänker ekonomiskt på lång och kort sikt.
Vi är alla gnetande generaler.
Sedan kan vi alltid diskutera överklagandena och om upphandlingarna mer ser till att undvika rättshaveristiska svarta hål än att göra goda affärer.
Upphandlaren är helt enkelt en välbehövlig gnet, en räknenisse som försöker hjälpa skattebetalarna att höja välfärden.
Men det är möjligt att också titta i den andra änden av upphandlingens möjligheter. Vi kan också se upphandlaren som en general. En strategisk person som försöker påverka den långsiktiga utvecklingen. Lite mer helikopterperspektiv. Som går från administration till styrning.
Poängen kanske framträder ganska tydligt om vi ser till vad orden betyder. Gnet är fornsvenska och är eventuellt besläktat med ordet ”gnidig”. Medan ”general” är latin och betyder ”gäller alla”.
Den strategiska upphandlingen hörde jag talas om första gången någon gång i början av sjuttiotalet. Fast det fattade jag inte då.
Det var en landstingspolitiskt aktiv socialdemokrat som påpekade att det fanns större möjligheter att påverka framtiden om offentlig sektor kunde upphandla sådant som hade egenskaper framtiden behövde. Poängen var att om den offentliga sektorn körde allt i egen regi så kom olika intressen att ha större möjligheter att förhindra förändringar. Facket kunde motsätta sig förbättringar om det minskade personalen. Sjukhusavdelningar med goda kontakter bland tjänstemännen stretade emot. Och så vidare.
Den som ville utforma en framtidspolitik skulle därför ha fördel av större friheter att måttbeställa verksamheten och styra mot nya mål om en upphandlingsfunktion fanns.
Det jag speciellt minns från resonemanget var att en omställning av hela samhället i mer miljövänlig riktning skulle bli lättare. Politiken skulle kunna gå före och ge marknaden incitament att hitta nya produkter med grön inriktning.
”Inköp handlar inte bara om bästa pris, utan också om de långsiktiga konsekvenserna"
På den tiden var det ett mycket framsynt resonemang. Det riktade sig mot alla som gnällde om att alla förändringar av offentlig sektor var förskräcklig ”nyliberalism” och därmed en styggelse.
Den strategiske inköparen är således någon som tänker ut de stora linjerna och funderar över hur dessa kan förverkligas. Inköp blir därmed inte bara något som handlar om bästa pris, utan också de långsiktiga konsekvenserna.
Jag har tidigare i några krönikor påpekat att det här med upphandling egentligen är något som hela svenska folket ägnar sig åt. Som när vi handlar på Blocket eller köper resor via nätet. Det finns massor av möjligheter till prisjämförelser i dag. Som folk utnyttjar i vardagslivet.
Därmed, har jag sagt, är också argumentationen för upphandling möjlig att göra mycket vardaglig. Vi är alla gnetar.
Egentligen gäller vardagsliknelsen också den strategiska upphandlingen. Vi är både ekonomiserande gnetar och strategiska generaler.
Vi flyttar för att komma närmare jobbet eller så att kidsen får bättre skola. Vi gör investeringar i klimatsmarta huslösningar. Köper dyrare prylar när vi tror att de håller längre. Eller väljer en bil som är lite dyrare i inköp, men billigare i drift. Vi tänker ekonomiskt på lång och kort sikt.
Vi är alla gnetande generaler.
