För mig, som är en karl född 1957 och uppväxt på en norrländsk bruksort, är det inte helt lätt att förstå. Min mentala bild är den traditionella uppdelningen av män och kvinnor: karlarna planerar för älgjakten och kvinnorna kokar sylt.
Vi lever i en tid med snabba mentala förändringar, individualisering och globalisering, kunskapssamhälle och urbanisering, multikulturalism och konsumism, en tid som utmanar gamla föreställningar om hur saker och ting hänger ihop. Kärnfamiljen har blivit stjärnfamilj, ”Made in Sweden” finns inte längre, guldklocka för lång och trogen tjänst är mindre sannolik och begrepp som vän förändras när vi blir Facebookvänner med kreti och pleti.
En sådan mental förändring av megakaraktär kan vi se att upphandlingsbranschen är på väg att skapa.
Länge har vi delat upp samhällslivet och ekonomin i Staten och Kapitalet, privat och offentligt, marknadstyrd och politikstyrd verksamhet. Och det politiska grälet handlade om var gränsdragningen skulle gå.
Kritikerna av välfärdsstaten klagade länge över att ”den tärande sektorn” expanderade samtidigt som ”den närande sektorn” sattes på undantag. En balansförskjutning var nödvändig om Sverige skulle överleva som industrination.
Motståndarsidan klagade över att marknaden bara tog hänsyn till plånboken och inte behoven. Om företagen släpptes in i ”den gemensamma sektorn” och krämarna tog över skulle den svenska välfärdsstaten krackelera.
Men sedan dess har det hänt en hel del. Den som vill ha en stark offentlig sektor har upptäckt att det centrala är den service och trygghet som systemet levererar, inte vem som utför själva sysslorna.
Moster Berta vill ha sin mat på bestämda tider, och det centrala är kvaliteten, inte vem som lagar och levererar. Barnen ska lära sig ABC, och gärna lite mer, och om det sker i friskoleregi eller kommunal skola spelar mindre roll.
Faktum är att om servicen kan bli bättre, och pengarna används effektivt, kommer välfärdsstatens förmåga att stärkas.
Och de som tidigare klagade över den offentliga sektorns ofantlighet har upptäckt vilket utmärkt område den är för att göra goda affärer.
Sådant som skolor och sjukvård är bra investeringsobjekt som ger hyggliga vinster och nya möjligheter. Samtidigt som medborgarna får bättre välfärd.
En följd av den här utvecklingen är att vi inte längre kan se gränsen mellan privat och offentligt.
Staten och kapitalet sitter i samma båt, och vem som är vem är svårt att upptäcka. Upphandlingsvärlden expanderar och gränsdragningarna blir inte lika självklara.
Branschorganisationer skapas och professionen ”upphandlare” växer fram med utmanarrätt och upphandlingssajter på nätet. Begrepp som ”konkurrenspräglad dialog”, ”partnering”, OPS och PPP beskriver hur det offentliga och privata, staten och kapitalet, flyter samman till ett nytt slags organism.
Och i spåren av finanskrisen kan vi se hur en lång rad av tabun om vad staten och kapitalet ska göra har brutits.
Vi tycks bevittna en förändring av den mentala kartan som det tar en generation att begripa konsekvenserna av.
Vi lever i en tid med snabba mentala förändringar, individualisering och globalisering, kunskapssamhälle och urbanisering, multikulturalism och konsumism, en tid som utmanar gamla föreställningar om hur saker och ting hänger ihop. Kärnfamiljen har blivit stjärnfamilj, ”Made in Sweden” finns inte längre, guldklocka för lång och trogen tjänst är mindre sannolik och begrepp som vän förändras när vi blir Facebookvänner med kreti och pleti.
En sådan mental förändring av megakaraktär kan vi se att upphandlingsbranschen är på väg att skapa.
Länge har vi delat upp samhällslivet och ekonomin i Staten och Kapitalet, privat och offentligt, marknadstyrd och politikstyrd verksamhet. Och det politiska grälet handlade om var gränsdragningen skulle gå.
”Upphandlingsvärlden expanderar och gränserna är inte lika självklara"
Kritikerna av välfärdsstaten klagade länge över att ”den tärande sektorn” expanderade samtidigt som ”den närande sektorn” sattes på undantag. En balansförskjutning var nödvändig om Sverige skulle överleva som industrination.
Motståndarsidan klagade över att marknaden bara tog hänsyn till plånboken och inte behoven. Om företagen släpptes in i ”den gemensamma sektorn” och krämarna tog över skulle den svenska välfärdsstaten krackelera.
Men sedan dess har det hänt en hel del. Den som vill ha en stark offentlig sektor har upptäckt att det centrala är den service och trygghet som systemet levererar, inte vem som utför själva sysslorna.
Moster Berta vill ha sin mat på bestämda tider, och det centrala är kvaliteten, inte vem som lagar och levererar. Barnen ska lära sig ABC, och gärna lite mer, och om det sker i friskoleregi eller kommunal skola spelar mindre roll.
Faktum är att om servicen kan bli bättre, och pengarna används effektivt, kommer välfärdsstatens förmåga att stärkas.
Och de som tidigare klagade över den offentliga sektorns ofantlighet har upptäckt vilket utmärkt område den är för att göra goda affärer.
Sådant som skolor och sjukvård är bra investeringsobjekt som ger hyggliga vinster och nya möjligheter. Samtidigt som medborgarna får bättre välfärd.
En följd av den här utvecklingen är att vi inte längre kan se gränsen mellan privat och offentligt.
Staten och kapitalet sitter i samma båt, och vem som är vem är svårt att upptäcka. Upphandlingsvärlden expanderar och gränsdragningarna blir inte lika självklara.
Branschorganisationer skapas och professionen ”upphandlare” växer fram med utmanarrätt och upphandlingssajter på nätet. Begrepp som ”konkurrenspräglad dialog”, ”partnering”, OPS och PPP beskriver hur det offentliga och privata, staten och kapitalet, flyter samman till ett nytt slags organism.
Och i spåren av finanskrisen kan vi se hur en lång rad av tabun om vad staten och kapitalet ska göra har brutits.
Vi tycks bevittna en förändring av den mentala kartan som det tar en generation att begripa konsekvenserna av.
